Det finns en anledning till att vi pratar om att "komma bort" när livet blir för mycket. Att byta miljö, lämna det som trycker ner oss, andas ut någon annanstans. Det är ingen slump att vi instinktivt söker oss bort när vi behöver läka.
Men för den som kämpar med alkoholism är det sällan så enkelt som att boka en resa. Problemet följer ju med. Flaskan finns på flygplatsen, på hotellet, i restaurangen. Och även om man lyckas hålla sig nykter några dagar så väntar samma liv hemma. Samma stress. Samma triggers. Samma kompisar som vill ta en öl.
Så vad händer om man faktiskt lämnar – på riktigt? Inte för en semester, utan för att ge sig själv en chans att börja om?
Att bryta mönster kräver mer än viljestyrka
Jag tror att de flesta som har försökt sluta dricka vet hur det känns. Man vaknar en morgon med en fruktansvärd känsla i kroppen och lovar sig själv att det här var sista gången. Och man menar det. Man menar det verkligen.
Sen går det några dagar, kanske en vecka. Man börjar må lite bättre. Och så kommer helgen. En kollega frågar om man ska hänga med på after work. Eller så går man förbi systemet på väg hem och benen tar en dit nästan av sig själva.
Det är inte svaghet. Det är så beroende fungerar. Hjärnan har lärt sig att alkohol hör ihop med vissa platser, vissa människor, vissa situationer. Och så länge man befinner sig i samma miljö kommer de signalerna att fortsätta trigga samma beteende.
Det är därför avskildhet kan vara så kraftfullt. Inte för att fly från verkligheten, utan för att ge sig själv en paus från alla de automatiska mönster som håller en fast.
Spanien är inte en flykt – det är en omstart
När man åker till ett behandlingshem i Spanien handlar det inte om att gömma sig. Det handlar om att skapa utrymme. Fysiskt, mentalt och känslomässigt.
Tänk på det: hemma vaknar du i samma säng där du legat sömnlös efter en fylla. Du går förbi samma krog där du druckit för mycket mer gånger än du kan räkna. Du träffar samma människor som antingen dricker med dig eller har gett upp hoppet om att du ska förändras.
I Spanien finns inget av det. Ingen känner dig. Ingen har förväntningar på dig baserade på vem du har varit. Du kan börja från scratch.
Och så är det klimatet. Det kanske låter ytligt, men det finns forskning som visar att solljus, värme och närheten till naturen påverkar hur vi mår psykiskt. När man går igenom något så tufft som att bryta ett beroende spelar omgivningen roll. Att vakna till sol istället för novembergrå, att kunna gå utomhus utan att frysa, att se havet – det gör något med en.
Ensam tid, men inte ensam
En sak jag vill vara tydlig med: avskildhet betyder inte isolering. Det handlar inte om att sitta ensam i ett rum och kämpa sig igenom.
Det handlar om att få individuell uppmärksamhet. Att någon ser just dig, just dina problem, just din historia. Inte som en i mängden, utan som den enda personen som spelar roll just nu.
I gruppbehandling är det lätt att försvinna. Man kan sitta tyst i ett hörn och nicka medan andra pratar. Man kan gömma sig bakom andras berättelser istället för att gräva i sina egna. Vissa mår bra av gruppformatet – det ska inte underskattas – men för andra blir det ett sätt att undvika det verkliga arbetet.
I ett en-till-en-upplägg finns ingen plats att gömma sig. Och det kan vara skrämmande, men det är också där förändringen händer. När någon tar sig tid att förstå varför du dricker, inte bara att du dricker.
Att komma tillbaka som en annan människa
Den vanligaste invändningen jag hör är: "Men jag kan ju inte fly från mina problem för alltid. Jag måste ändå hem till samma liv."
Ja, det stämmer. Du måste hem. Men du behöver inte hem som samma människa.
Poängen med att åka bort för behandling är inte att undvika ditt vanliga liv för evigt. Det är att ge dig själv en chans att bygga upp de verktyg du behöver för att hantera det livet. När du kommer hem kommer triggersarna fortfarande att finnas där. Men du kommer att vara annorlunda.
Du kommer att ha lärt dig känna igen de där situationerna innan de drar iväg med dig. Du kommer att ha strategier för att hantera suget. Du kommer att veta vem du kan ringa när det blir tufft. Du kommer att ha upplevt att det faktiskt går att leva utan alkohol – inte bara i teorin, utan på riktigt.
Och du kommer att ha fått tid. Tid att tänka. Tid att läka. Tid att bli bekant med dig själv igen, utan alkoholen som ständigt brus i bakgrunden.
Det är inte själviskt att prioritera sig själv
Jag vet att det kan kännas omöjligt att lämna allt. Jobbet, familjen, ansvaret. Hur ska man bara kunna åka iväg?
Men låt mig fråga dig en sak: hur fungerar det just nu? Hur närvarande är du egentligen för din familj när du dricker? Hur bra presterar du på jobbet med bakfylla? Hur mycket av ditt ansvar tar du faktiskt?
Att åka iväg för att bli frisk är inte att svika de som behöver dig. Det är att ge dem en chans att få tillbaka den person de en gång kände. Den du var innan alkoholen tog över.
Ibland är det mest osjälviska man kan göra att ta hand om sig själv.
En öppen dörr
Om du läser det här och känner igen dig – om du har försökt sluta och misslyckats, om du är trött på att vakna med ångest, om du undrar om det finns ett annat sätt att leva – så vill jag att du ska veta att det finns.
Det kräver mod att ta steget. Det kräver att man erkänner att man inte klarar det själv. Men det finns ingen skam i det. Tvärtom. Det är styrka.
Och ibland behöver man bara komma bort en stund för att hitta tillbaka till sig själv.
